Phu, tacka vet jag amning så jag kan få sitta ner en stund och andas ut! Vi har varit på babysim och när vi kommer hem så har jag ca en timme på mig innan jag måste åka och hämta Tuva. Nu sov ju Oliver så då passade jag på att ta min träning innan både han och jag skulle äta. Så var tvätten klar och jag behövde elda. Jag väckte Oliver nu så han kunde äta för det blir ju inget kul om han vaknar när vi åkt. Så ska jag passa på att ta hem de stora med för idag slutar de så det passar. När vi kommer hem så står både diskmaskinen redo att tömmas och tvätten vill hängas på tork. Jag ska passa på att damma och dammsuga här nere med sen blir det fredagsmys! Men jag har så svårt att sätta mig ner och slappna av när jag vet att jag "måste" göra andra saker. Men tydligen är det bara jag som "måste" för resten av familjen har inga problem med att sätta sig och slappna av. Tänk om jag med kunde göra så, jag önskar och tänker jämt att jag måste bli bättre på det. Jag har ju min korsordstidning som jag vill sitta med men tillåter mig inte den tiden. Jag stressar mig igenom livet och jag vet om det! Får jag en liten tid över så ska jag alltid trycka in något annat där för det går ju inte att bara sätta sig och aaaaandaaas. Fixa en OS-gren i stress och jag lovar jag vinner😔
Nej, skärpning! Jag har alltid sagt att jag kommer få en hjärtinfarkt/stroke innan jag fyller 37 men nu har jag klarat mig snart 2v över det ju😉
Happy friday och ta hand om er! Själv ska jag stressa iväg och hämta barnen....
Nej, skärpning! Jag har alltid sagt att jag kommer få en hjärtinfarkt/stroke innan jag fyller 37 men nu har jag klarat mig snart 2v över det ju😉
Det du pratar om är livet som förälder med barn och hem att ta hand om. Så är det nog för många kvinnor, hoppsan nu trampar jag säkert på en öm tå, men trots allt är vi olika män och kvinnor och jag tror det finns i oss, det där att hålla ordning. Nu menar inte jag utan männen är fantastiska på detta också!
SvaraRaderaJag var så precis som du beskriver kvinnan mitt i karriären, hade två butiker, två barn jobbade som in i vassen både mannen och jag, och det var kul, ända tills den dagen sjukdomen slog till med en stor slägga. Men då hade vi lämnat affärslivet bakom oss och jobbade med it. Släggan slog till den där fina dagen i april, benet vek sig, värken flyttade sig, vårdcentralen kliade sig i nacken, vad är detta. Var så sjuk i ett halvt år innan det konstaterade från experter från Lund, svår ledgångsreumatism, pang där blev jag nedslagen. Jag som alltid jobbat, jag som älskade allt. Plågad av hemsk värk, fruktansvärda mediciner, cellgifter som tog kål på mig, åkte in på sjukhuset en gång i veckan, sköterskorna kom in med op-kläder från topp till tå, medan jag skulle injiceras med detta gift... lång historia som blir till en bok. Jag kan det mest om RA. Så mitt råd, tagga ner, lev och låt lite damm få va, njut av barnaåren och jag vet för alla som läser det finns värre sjukdomar, men för mig som var mitt i detta var det värst, så är det ju med det vi drabbas av. Nu har jag fått lära mig under dessa tjugo år det finns viktigare saker än att fara som ett jehu och städa, diska damma även om vi så klart måste göra det, men inte i 90 knyck. En omtanke och en tanke till dig.
Kram och fin helg/MH Österlen
Jag vet ju med att jag måste slappna av för jag har varit sjukskriven i 2år innan för stress... Eller utmattningsdepression som det heter. Men det är inte lätt att släppa på allt.
RaderaMen det måste vara tufft att bli så "nedslagen" eller hur jag ska säga, från att jobbat mkt och stått i till att aldrig mer kunna göra det. Jag har en närstående med som har en ovanlig sjukdom inom reumatism som det blev likadant för....